Tredje och sista dagen i Prag.
Till Starbucks för att köpa den största mocha frappuccinon, så jäkla god!
På Gamla stadens torg finns det kända astronomiska uret som varje heltimme gör sin grej, ut genom luckorna bredvid uret kommer små gubbar. Jag tyckte dock det var roligare att kolla på alla turister på det smockfulla torget.
Så fort ”showen” var över skingrades människorna och genast kom nytt folk för att vänta på nästa heltimma.
Min söting!
Så promenerade vi bort till den judiska kyrkogården, en enorm sådan. Tyvärr var man tvungen att betala inträde och det var milslång kö så vi nöjde oss med att titta genom en liten glugg.
Sen gick vi längs floden heeeeeeela vägen ner till Vysehrad, ännu ett slottsområde med en imponerande kyrka.
Vi tittade på utsikten och åt varsin mjukglass och sedan tog vi tunnelbanan tillbaka till centrala Prag.
Canon EOS 5d mark II + Canon EF 35mm 2.0
Václavplatsen med massa hotell, casino och affärer.
Václavplatsen med Nationalmuseum i bakgrunden.
Gamla stadens torg.
Utsikt över Karlsbron. Tack lilla båt för att du tuffade förbi så lägligt!
Utsikt över Prag, fotat uppifrån en liten vinodling i närheten av Pragborgen.
Smaka lite lokalt vin.
”Sötis, spring ner dit och hoppa när jag säger till!” <3
Inne i Pragborgen. Ett enormt område med byggnader av olika slag och stilar. Katedralen var den som utmärkte sig mest.
St. Vitus Cathedral.
Det här var tydligen slottet.. Rätt anonym byggnad om ni frågar mig.
Tjeckisk öl såklart! Och utomhuskonst, det fanns ganska mycket sånt, det gillar vi!
Mer utomhuskonst, en liten mur byggd av glas. Till höger John Lennon Wall. Om man letade fann man mycket fint bland allt klotter.
Karlsbron.
Pragborgen fotad från Karlsbron. Sedan gav jag upp försöken att undvika turister på bilderna och började fota dem istället.
Fotat med iPhone4, redigerat i PictureShow
Vi drack husets vita och åt musslor. Magnus åt musslor ungefär hälften av dagarna, det är SÅ gott.
Jag åt fisk. Eftersom jag inte klarar av att äta hela fiskar egentligen så begravde jag fiskarnas huvuden med salladsblad så jag slapp se deras små vädjande ögon.. Jag är mesig.
Ja, titta! Jag var ju med på semestern också! Brukar inte hamna på så många bilder direkt.
Nattpromenad förbi tågstationen.
Sen la vi oss på klipporna i någon timma och tittade på stjärnorna innan vi gick hem (ni får ursäkta den sneda horisonten och det fula räcket, men ni känner ju atmosfären ändå eller hur?), packade ihop och sov sista natten i Italien för den här gången. Fast vi åkte inte hem utan mellanlandade hos min syster i Tyskland i några nätter. Och vi svor på att aldrig någonsin åka tillbaka till Italien för de är så jäkla otrevliga. Behöver jag ens nämna att jag sååååå gärna vill åka dit igen i år? ;)
Vi promenerade en bit upp för berget för att utforska den lilla ”byn” Groppo. En smal och brant väg med vattenfall, ödlor, trollsländor och fjärilar. I själva Groppo fanns dock inte mycket att varken se eller göra så vi bumbibjörnshoppade ner igen.
Och hamnade i en vattenkrigszon i Manarola! Vi fattade ingenting så vi köpte varsin glass och gick upp och satte oss på vår trygga terrass dit inga vattenballonger nådde.
Men det var ju ganska kul att titta på. Folk var galna. En gammal gubbe stod på sin balkong och langade ner vattenballonger och hinkar fulla med vatten över intet ont anande turister. I tre timmar höll de på! Tokstollar.
På kvällen placerades det ut små påsar med ljus i längs gatorna och balkongerna pyntades med ljusslingor. Han som driver vårt hotell berättade för oss att det skulle ske en hyllning för San Lorenzo, som vi antar är ett helgon här. Jag har försökt googla det, men kanske hörde vi namnet fel..
Orkestrar spelade, präster tågade nerför hela huvudgatan bärandes på stora kors. Kortegen fortsatte bort och runt udden och efter ett tag kom de tillbaka i flera båtar.
Och på klipporna stod unga killar och brände pyro och vi trivdes riktigt bra för det luktar så gott! Sen gick vi och köpte vår tredje glass för dagen (vi åt faktiskt middag också men den var rätt ointressant), traskade upp till vårt rum och lyssnade på en orkester som spelade samba nere i byn hela natten.
Vi åt frukost inne på rummet istället och tog sedan en promenad i vår hemby Manarola.
Vinodlingarna täcker alla sluttningar.
Vi gick ner till hamnen och åt varsin glass och började promenera mot Riomaggiore.
Där vi åt ännu mer glass.
Och drack varsin cappuccino.
Sedan gick vi hem igen och hängde på vår numera råttfria terrass. Jag var dock fortfarande sur på katten.
Vi gick ner och åt pizza till middag och kunde inte bestämma oss för vilken dessert vi ville ha så vi beställde in tre stycken olika. Äppelkaka, valnötskaka och vit chokladmousse. Dolce, dolce, dolce! :)
Vi gick ner till hamnen och tog båten till Vernazza. Det var strålande väder och kul att få se Cinque Terre från sjösidan också!
Corniglia från vattnet. Där kunde man bada, men man lär ju vara svettigare än innan efter att ha gått upp för alla de där trapporna..
I Vernazza finns en liten strand innanför hamnen, där vattnet var kristallklart och lugnt. Vi lyckades dessutom knipa bästa platserna på stranden där det inte var så mycket spring, heja! Solade och badade gjorde vi i ett par timmar innan vi gick och åt en bit.
För vi skulle ju vandra tillbaka till Corniglia och sedan hem till Manarola, men vi glömde både gå o kissa och köpa med oss vatten. Dumt! Förvisso hittade vi en bar högt uppe i ingenstans där vi kunde åtgärda problemen. Men ändå… Ni ser ju hur det tog på krafterna.. (bjuder på den bilden, haha)
Vägen till Corniglia är brant. Väldigt brant. Men också väldigt vacker!
Corniglia är den högst belägna av de fem byarna och ändå gick vägen så här högt ovanför byn! Vi klättrade och klättrade….
Ett litet hus mitt i ingenstans. Kul att bo där liksom..?
En liten kompis..
Så kom vi fram till Corniglia till slut, gick rakt igenom byn för att direkt påbörja vägen hem till Manarola.
Middag åt vi på en mysig restaurang i hem-byn. Citronmarinerad svärdfisk bland annat, det hade jag minsann aldrig ätit förut! Men bäst var såklart efterrätten, semifreddo med pistagenötter och chokladsås. Såååååå jäkla gott! Fortsättning följer med ovälkomna presenter och efterrättsbonanza!
Efter många timmars sömn bestämde vi oss för att utforska den vandringsled vi sett från vårt rum.
Den slingrade sig bland vinodlingarna och vi fick en väldigt bra utsikt över Manarola.
Middag åt vi på en liten restaurang nere i hamnen i grannbyn Riomaggiore. Vi blev proppmätta på musslor och en caprese-sallad (tomat och mozzarella) till förrätt, pasta al oglio och pasta pesto till varmrätt och självklart efterrätt i form av pannacotta och citronsorbet. En promenad satt fint efter den måltiden och vi stannade till en stund på hemvägen och tittade på stjärnorna. När vi till slut kom hem satt katten Purpur och undrade vart tusan vi hade hållit hus hela kvällen. Fortsättning följer..
När glassen var uppäten letade vi reda på vandringsleden mot Monterosso. Det var lättare sagt än gjort och vi blev till slut tvungna att fråga oss fram. Vandringsleden började nämligen i en liten, liten öppning mellan två hus och den enda skylten som fanns var inte större än ett a4 vikt på längden. På bilden ser ni Vernazza uppifrån, förstår ni hur högt upp vi är..?!
Sträckan Vernazza – Monterosso är helt klart den brantaste och mest krävande. Det kändes som det bara gick uppför, som att bestiga Mount Everest två gånger om, minst! Den här sträckan är dessutom väldigt ”terrängig” och har väldigt mycket växtlighet. Kändes som att befinna sig i djungeln ungefär.
Till slut kom vi iaf fram till Monterosso men där fotade jag inte en enda bild..! Monterosso är iaf den största byn, här fanns det tom bilar.. Vi gick och åt en bit mat, panini med tomat, pesto och brie, fantastiskt gott! När vi kom hem köpte jag en paninigrill till Magnus bara för att få göra den goda mackan igen.
Lagom irriterade satte vi oss på vår terrass och delade på en flaska rött medan solen gick ner.
Klockan hann bli väldigt mycket, vi var inte ett dugg hungriga men tänkte att det kanske kunde vara bra med middag ändå. Vi gick femton meter till Trattoria Billy, en restaurang som ägs av brorsan till han som ägde vårt hotell. Det var en upplevelse minst sagt! Vi hann dricka upp en hel flaska vin innan vi började undra var tusan vår mat var. De hade glömt ge vår order till köket, så vi fick en förrätt som plåster på såren. Och vi som inte ens var hungriga.. Varmrätten kom till slut, en gigantisk krabba med röd pasta i. Sjukt gott även om krabba kanske inte är det enklaste att äta. Sen bjöd de på både efterrätt och spritbuffé innan vi rullade hem och sov gott hela natten. Ett fantastiskt bra slut på en väldigt lång dag! Fortsättning följer… :)
Precis när vi var klara att gå ut kom regnet. Och åskan. Det var alltså bara att stanna inne tills det värsta var över.
Den här söta kissemissen hängde på vår terrass hela veckan. Vi döpte henne till Purpur eftersom hon spann konstant.
Efter ett tag lugnade regnet ner sig och vi skyndade oss iväg, handlade vandringspass och började traska. Såhär ser Manarola ut från klipporna en bit bort.
Några solstrålar kikade fram men bara några minuter efter att jag tog den här bilden öppnade sig himlen igen och vi hamnade mitt i ett skyfall! Vi försökte ta skydd under ett litet träd, men det hjälpte inte mycket. Eftersom vi ändå inte kunde bli blötare bestämde vi oss för att fortsätta. Vägen (stigen) var dock helt översvämmad och det var svårt att ta sig fram.
En liten glimt av Manarola. I det gula huset snett upp till vänster om de röda byggnaderna bodde vi! En solig Magnus på högra bilden, den tog jag egentligen senare på dagen men jag klämde in den här ändå (det är trixigt med stående bilder i såna här inlägg, man vill ju gärna para ihop två bilder liksom..).
Äntligen slutade det regna och jag kunde ta upp kameran ur ryggsäcken igen. Är så glad att min kameraryggsäck har regnskydd som man bara kan dra över! På bilden ser ni toppen av Manarola. Kollar man noga kan man även se räcket längs vägen vi gick.
Enorma vågor slog in över klipporna. Att bada var bara att glömma, men å andra sidan var vi ju redan blöta. Magnus tog en bild på mig där jag ser ut som en dränkt kattunge ungefär, men jag besparar er den synen..
Så började klättringen upp till nästa by, Corniglia! Det är den enda byn som inte ligger nere vid vattnet och för att komma dit var vi tvungna att bestiga dessa trappor, 382 steg!
I Corniglia åt vi lunch och passade på att torka våra kläder och skor i solen innan vi begav oss tillbaka till Manarola.
Vet inte hur många bilder jag tog på den här vyn från vårt rum. Men berg, hav och moln.. Kan det bli finare?
Purpur kom förbi och hängde med oss en stund :)
Vid middagstid begav vi oss till grannbyn, Riomaggiore, som ligger söder om Manarola och är den sydligaste byn av de fem. Det här är den lååånga tunneln till tågstationen i Manarola. Som ni förstår kan man alltså ta tåget mellan byarna, men vi föredrog såklart att vandra istället.
Vackra solnedgångar varje kväll..
Vägen mellan Manarola och Riomaggiore kallas ”Kärlekens Väg” och är den kortaste sträckan. Här kan man tom gå med barnvagn, om man skulle vilja det. Längs med hela vägen har kärlekspar satt fast hänglås i staket, nät osv..
Framme i Riomaggiore..
Till slut bestämde vi oss för att det var pizza vi var sugna på. Det här är tydligen en capriciossa, men med väldigt mycket mer grejer på än hemma. Till efterrätt åt vi citronsorbet och tiramisu men de hann vi äta upp innan kameran kom fram. Efter maten promenerade vi hem igen i mörkret och somnade gott till ljudet av regn. Fortsättning följer.. :)
Fotograf Annika Svenmarck 